tisdag 14 maj 2013

Till Platon

Det är vid Slussen jag föreställer mig att vi träffas. Och kanske träffas vi där en dag.

Du namnlösa fasa. Du källa till liv och färg. Jag förnimmer känslan av hur jag slåss mot ditt spöke. Dina ord är marken under mina fötter och likväl flyktiga som fjädermygg. Liksom evigheten är deras betydelse tillfällig. Där jag vacklar i min åtrå och vämjeliga trängtan klamrar jag mig fast vid dem. Vem är du att döma mig? Varför ska just du vara den som läker mig och river upp mig? Jag behöver ju mig själv. Kan du inte ge mig det istället?